I söndags skulle jag och Adrian baka lussekatter. Vi är inte särskilt bakiga av oss egentligen, även om det nästan kan låta så på mina senaste inlägg, men just när det är dags för lussekatter och semlor så vaknar en liten sockerbagare inom oss och det finns helt enkelt ingen hejd. Vi dammade av bakmaskinen, tvättade våra händer rena och satte igång med degen. Men så när vi skulle hälla i saffran så var påsen tom. Inte en gnutta saffran fanns där. Vi skakade påsen hundra gånger, rev den i småbitar för att verkligen se att ingenting gömde sig någonstans och grät i förtvivlan, men det fanns ingen saffran att få. Det var bara att inse. Willys hade bedragit oss. Jag ville gråta en skvätt, för det är fasligt ledsamt när man tror att man ska få spendera kvällen ätandes nygräddade lussekatter, och det sen slutar med att man får gå hungrig. Men Adrian visste råd som vanligt. Det är tur att jag har honom så att han kan göra mig glad när jag förvandlas till en ilskebytta. Vi gjorde kanelbullar av degen istället. Dom blev inte bra. Lite var det för att degen kanske inte hade tänkt sig att bli kanelbullar, och lite var det för att vi brände dom. Men det var en trevlig stund iallafall, och om jag känner Adrian rätt så går det ingen nöd på bullarna heller. Fast dom blev brända. 
Man får stjäla om det är nödvändigt, och eftersom mina bullar inte dög att visa upp så får vi låtsas som att vi bakat dessa. 
 

Bedragna.

Det ljuva livet Kommentera
I söndags skulle jag och Adrian baka lussekatter. Vi är inte särskilt bakiga av oss egentligen, även om det nästan kan låta så på mina senaste inlägg, men just när det är dags för lussekatter och semlor så vaknar en liten sockerbagare inom oss och det finns helt enkelt ingen hejd. Vi dammade av bakmaskinen, tvättade våra händer rena och satte igång med degen. Men så när vi skulle hälla i saffran så var påsen tom. Inte en gnutta saffran fanns där. Vi skakade påsen hundra gånger, rev den i småbitar för att verkligen se att ingenting gömde sig någonstans och grät i förtvivlan, men det fanns ingen saffran att få. Det var bara att inse. Willys hade bedragit oss. Jag ville gråta en skvätt, för det är fasligt ledsamt när man tror att man ska få spendera kvällen ätandes nygräddade lussekatter, och det sen slutar med att man får gå hungrig. Men Adrian visste råd som vanligt. Det är tur att jag har honom så att han kan göra mig glad när jag förvandlas till en ilskebytta. Vi gjorde kanelbullar av degen istället. Dom blev inte bra. Lite var det för att degen kanske inte hade tänkt sig att bli kanelbullar, och lite var det för att vi brände dom. Men det var en trevlig stund iallafall, och om jag känner Adrian rätt så går det ingen nöd på bullarna heller. Fast dom blev brända. 
Man får stjäla om det är nödvändigt, och eftersom mina bullar inte dög att visa upp så får vi låtsas som att vi bakat dessa.