Det blir minsann inte mycket tid åt filosofiskt bloggskrivande dessa dagar. Det har snart gått två veckor sedan jag började jobba på Alingsås djursjukhus, och det känns som att jag blir tröttare och tröttare för var dag som går. När jag är på jobbet är det ingen fara. Då glöms tiden bort för arbetspassets alla uppgifter och jag känner mig nästan oövervinnerlig i fråga om ork till dess att jag kommer hem till Ornunga. Ungefär i samma sekund som jag parkerar bilen i carporten rinner alla rester av energi ut, och resten av kvällen är en enda lång viljestyrkans kamp för att överhuvudtaget hålla mig vaken tills klockan åtminstone blir tio. Jag hade kunnat ge med mig till tröttheten förstås och somna tidigare, men då känns det som att hela mitt liv skulle bestå av jobb. Och vad är fel med det då? Nej egentligen ingenting som det ser ut nu. Det är ju inte så att jag ändå gör något kul. Att spendera så mycket tid på jobbet är hursomhelst inte så farligt när det är så kul som det här. Tänk om jag slavat på autoliv en sommar till. Fyfan ren ut sagt. Dessutom tror jag bara att det blir roligare nu när jag lärt mig grundrutinerna och ska gå vidare till svårare saker. Som att söva och sköta narkosen. För det får jag tydligen göra, oj vilka diskussioner vi haft om det. Jag är rysligt nervös över att få så stort ansvar, men jag tror nog att det ska gå bra (jag har ju klarat större omöjligheter, typ statistiktentan) bara jag får bra handledning. Vi får se hur det går med det. Det känns som att entusiasmen över att handleda varierar väldigt mycket hos mina kollegor. Men jag är hoppfull. Det är verkligen dags för lite praktiskt veterinärande!    

Jobba.

Allmänt Kommentera
Det blir minsann inte mycket tid åt filosofiskt bloggskrivande dessa dagar. Det har snart gått två veckor sedan jag började jobba på Alingsås djursjukhus, och det känns som att jag blir tröttare och tröttare för var dag som går. När jag är på jobbet är det ingen fara. Då glöms tiden bort för arbetspassets alla uppgifter och jag känner mig nästan oövervinnerlig i fråga om ork till dess att jag kommer hem till Ornunga. Ungefär i samma sekund som jag parkerar bilen i carporten rinner alla rester av energi ut, och resten av kvällen är en enda lång viljestyrkans kamp för att överhuvudtaget hålla mig vaken tills klockan åtminstone blir tio. Jag hade kunnat ge med mig till tröttheten förstås och somna tidigare, men då känns det som att hela mitt liv skulle bestå av jobb. Och vad är fel med det då? Nej egentligen ingenting som det ser ut nu. Det är ju inte så att jag ändå gör något kul. Att spendera så mycket tid på jobbet är hursomhelst inte så farligt när det är så kul som det här. Tänk om jag slavat på autoliv en sommar till. Fyfan ren ut sagt. Dessutom tror jag bara att det blir roligare nu när jag lärt mig grundrutinerna och ska gå vidare till svårare saker. Som att söva och sköta narkosen. För det får jag tydligen göra, oj vilka diskussioner vi haft om det. Jag är rysligt nervös över att få så stort ansvar, men jag tror nog att det ska gå bra (jag har ju klarat större omöjligheter, typ statistiktentan) bara jag får bra handledning. Vi får se hur det går med det. Det känns som att entusiasmen över att handleda varierar väldigt mycket hos mina kollegor. Men jag är hoppfull. Det är verkligen dags för lite praktiskt veterinärande!