Hästahagarochskit.blogg.se

De senaste nätterna har jag av någon ovälkommen anledning haft svårt att sova. Jag kan inte somna, och när jag väl lyckas så sover jag oroligt och vaknar vid minsta konstiga tanke och vid varje nästan ohörbara ljud. Det är otroligt störande. Speciellt som jag hållt mig väldigt aktiv den senaste veckan och borde vara (och är!) väldigt trött när klockan närmar sig elva på kvällen. En av dessa nätter av sömnlöshet och grubblingar förde dock något bra med sig. Just som jag låg där och försökte meditera mig själv till sömn så gott jag kunde kom jag att tänka på boxning. Det har nog alltid stört mig lite att jag slutade med den för, ja vad är det nu, 4 år sedan? Jag tror att det är den enda sporten som jag faktiskt haft lite begåvning för eller vad man ska säga. Jag minns att Kevin, en av de unga tränarna, sa väldigt tätt inpå det att jag börjat att han var avundsjuk på mig. För att jag hade talang, var lättlärd och inte tycktes behöva kämpa så mycket för att bli duktig, medan han kämpade livet ur sig varje kväll i boxnigsgymmet, och fortfarande inte tycktes nå den nivån han strävade efter. Nu i efterhand kan jag knappt minnas varför jag slutade. Jag tror att det hade mycket att göra med mitt dåliga självförtroende. Jag har aldrig varit speciellt mycket för att tävla. Handbolls - och fotbollsmatcher gick bra på sin höjd, där prestationen till störst del mäts i lagets framgång, och inte enskilda individers. Men jag minns en fotbollsmatch vi spelade en gång när jag var kanske 13 år. Det var min födelsedag, och vi mötte det lag som låg sämst till i serien. Det var en väldigt ojämn match, och kanske 3/4 in i matchen ledde vi med 10-0. Då blåste domarn straff till vår fördel, och vår tränare, som ville vara sjysst mot mig och dessutom troligtvis inte ansåg att vi hade så mycket att förlora, sa att jag kunde få lägga straffen. Men vet ni vad, jag kunde inte. Vi ledde med 10-0 och huruvida jag satte straffen eller inte skulle inte ha någon inverkan på slutresultatet, men jag kunde inte. Så rädd var jag för att misslyckas när allas blickar var riktade emot mig.

Jag tror att min osäkerhet var anledningen till att jag slutade med fotbollen, att jag aldrig ville tävla inom ridningen och att jag gav upp boxningen. Detta har grämt mig länge, och gjorde mig nära inpå förbannad där jag låg i sängen och tänkte. Jag har liksom aldrig tänkt på mig själv som en quiter. Men det är just vad jag är. Fy vad dåligt. Eftersom jag ändå inte kunde sova så sysselsatte jag mig med att kolla upp boxningsalternativen här i uppsala istället. Det finns tydligen bara en klubb som håller på med ren boxning, så valet var inte så svårt. Efter att ha gett mig på ett försök att få med mig en av mina vänner på provträning och misslyckats, fick jag tillslut med mig Philip ifrån klassen istället. Så igår var jag på min första boxningsträning på fyra år. Och det kändes som om jag aldrig slutat. Förutom det grymma faktum att ingen hade några krav på mig eftersom jag var "ny". Iallafall tills vid började med boxningsövningarna och det ganska snart blev klart för tränaren att "du har gått i boxning förut va?". Men åh var roligt det var! Och jag tror att i det skede jag är i livet nu och med min äldre och starkare karaktär så hade boxningen nog passat mig ganska bra. Nu ska jag bara räkna mina pengar och fundera på om jag tycker att det är värt att lägga pengar på. Tid vet jag att jag har, med tanke på de högar av virkade prylar som ligger slängda överallt i mitt hem. Tid handlar bara om prioritering. Och ibland måste man nog ge efter för sina infall.