Ibland sätter turen in och saker som känns omöjliga blir ändå möjliga. Som att jag klarade Speciell patologi-tentan eller att jag fått en ny lägenhet. Tentan är inte intressant att prata om, så fokuserar på lägenheten istället. Den ligger på ett av uppsalas absolut bästa lägen, är 43 kvm stor utan balkong inräknad och hyresvärden trodde (men ville inte lova) att där finns badkar. Jag är världens lyckligaste och ville mest skrika högt när jag fick meddelandet om att den var min. Iallafall tills jag fick reda på att det inte är tillåtet att ha några husdjur med sig. Egentligen är det tokigt hur hela ens glädje och lycka bara kan krossas sådär på en sekund för ett pluttigt litet djurs skull. Jag satt där i soffan och det kändes precis som i Adam och Eva - fyra födelsedagar och ett fiasko när dem har en show och hjärtat med massa lampor faller i golvet och allt ljus bara släcks. Sedan dess har jag liksom inte kunnat vara riktigt glad.
Jag skrev på ändå, för ärligt är den här chansen för bra för att bara kasta bort. Jag fick veta att jag egentligen inte alls haft tillräckligt höga poäng för att ha en chans på den här lägenheten, men av ren tur fanns det många andra lägenheter i ett annat område ute samtidigt och alla som låg framför mig i kön försvann helt magiskt till dem och lämnade min lägenhet kvar. Därför vet jag att jag, om jag skulle säga nej till den här chansen, skulle ångra mig bittert när jag sitter där utan lägenhet i ett eller flera år till. Men jag vette tusan hur jag ska kunna göra mig av med Lova.
Jag känner mig så löjlig, för jag grinar nästan lika mycket nu som jag gjorde när jag och Adrian gjorde slut och en pojkvän sedan 3 år tillbaka borde väga bra mycket tyngre än en kanin. Men när jag tänker på att inte ha min Lova så sliter det i hela mig och jag vill bara kasta kontraktet åt skogen. Men det kan jag ju bara inte. Det är bara så ledsamt att ingenting någonsin kan vara perfekt. 
Jag vet tusan vad jag ska göra med Lova. Jag önskar att hon vore en hund som man kunde lämna bort på foder och sedan få tillbaka när omständigheterna är bättre, men förutom det faktum att jag planerar att bosätta mig i den här lägenheten under resten av min skoltid och att Lova tills dess kommer att ha blivit en väldigt gammal kanin eller inte ens leva alls, så är jag ytterst osäker på att det finns en enda människa som kan tänka sig att ha en kanin på foder. Inte ens ett veterinärstudent. Jag tvivlar på att det ens skulle finnas någon som vill köpa henne. Vill man ha en kanin vill man väl ha en kaninbebis.
Nej det här känns inte alls hoppfullt. Faktiskt känns det mest jobbigt och ledsamt. Jag önskar jag kunde smuggla in henne under tröjan och att ingen skulle märka något. Fast det går ju inte. 
 
 
 

Utan Lova.

Allvarsamt En kommentar
Ibland sätter turen in och saker som känns omöjliga blir ändå möjliga. Som att jag klarade Speciell patologi-tentan eller att jag fått en ny lägenhet. Tentan är inte intressant att prata om, så fokuserar på lägenheten istället. Den ligger på ett av uppsalas absolut bästa lägen, är 43 kvm stor utan balkong inräknad och hyresvärden trodde (men ville inte lova) att där finns badkar. Jag är världens lyckligaste och ville mest skrika högt när jag fick meddelandet om att den var min. Iallafall tills jag fick reda på att det inte är tillåtet att ha några husdjur med sig. Egentligen är det tokigt hur hela ens glädje och lycka bara kan krossas sådär på en sekund för ett pluttigt litet djurs skull. Jag satt där i soffan och det kändes precis som i Adam och Eva - fyra födelsedagar och ett fiasko när dem har en show och hjärtat med massa lampor faller i golvet och allt ljus bara släcks. Sedan dess har jag liksom inte kunnat vara riktigt glad.
Jag skrev på ändå, för ärligt är den här chansen för bra för att bara kasta bort. Jag fick veta att jag egentligen inte alls haft tillräckligt höga poäng för att ha en chans på den här lägenheten, men av ren tur fanns det många andra lägenheter i ett annat område ute samtidigt och alla som låg framför mig i kön försvann helt magiskt till dem och lämnade min lägenhet kvar. Därför vet jag att jag, om jag skulle säga nej till den här chansen, skulle ångra mig bittert när jag sitter där utan lägenhet i ett eller flera år till. Men jag vette tusan hur jag ska kunna göra mig av med Lova.
Jag känner mig så löjlig, för jag grinar nästan lika mycket nu som jag gjorde när jag och Adrian gjorde slut och en pojkvän sedan 3 år tillbaka borde väga bra mycket tyngre än en kanin. Men när jag tänker på att inte ha min Lova så sliter det i hela mig och jag vill bara kasta kontraktet åt skogen. Men det kan jag ju bara inte. Det är bara så ledsamt att ingenting någonsin kan vara perfekt. 
Jag vet tusan vad jag ska göra med Lova. Jag önskar att hon vore en hund som man kunde lämna bort på foder och sedan få tillbaka när omständigheterna är bättre, men förutom det faktum att jag planerar att bosätta mig i den här lägenheten under resten av min skoltid och att Lova tills dess kommer att ha blivit en väldigt gammal kanin eller inte ens leva alls, så är jag ytterst osäker på att det finns en enda människa som kan tänka sig att ha en kanin på foder. Inte ens ett veterinärstudent. Jag tvivlar på att det ens skulle finnas någon som vill köpa henne. Vill man ha en kanin vill man väl ha en kaninbebis.
Nej det här känns inte alls hoppfullt. Faktiskt känns det mest jobbigt och ledsamt. Jag önskar jag kunde smuggla in henne under tröjan och att ingen skulle märka något. Fast det går ju inte.