Idag på jobbet fick jag en helt tokig Adrian-längtan helt plötsligt. Jag har haft väldigt många sådana sedan jag flyttade från Uppsala, vilket kanske inte är så konstigt, men under den senaste tiden har dom blivit allt färre och jag blev riktigt tagen av hur plötsligt och starkt längtan kan komma. Jag bara stod där på min line och jobbade som vanligt, och så såg jag hur en kille från kontoret kom in genom dörren i andra änden av hallen. För ett år sedan gick Adrian runt så där, for en tanke genom mitt huvud och så blev mitt bröst alldeles tungt så där som det blir när man känner en massa. Det är konstig hur sådana småsaker kan få alla minnen att rusa tillbaka. Annars har det faktiskt gått förvånadsvärt bra sedan vi gjorde slut, säkert mycket pågrund av att vi fortfarande har en bra relation till varandra och är vänner. På det sättet känner jag inte att jag har förlorat honom på samma sätt som jag förmodligen skulle ha känt om vi varit ovänner. Men jag antar att det är normalt att känna saknad efter någon som man varit så nära, även om man inte längre är kära. När jag tänker på honom tror jag inte att min inställning till honom förändras knappt alls. Jag tycker lika mycket om honom nu som jag gjorde förut, men på ett annat sätt. Vi pratar ju inte så mycket, för det skulle göra det svårare att gå vidare, men jag känner ändå att han finns där. Vi sågs en gång när han var och hälsade på sina föräldrar för några veckor sedan. Det kändes som att det behövdes. Jag stod på jobbet innan och peppade mig själv till att vara stark och inte bryta ihop som jag misstänkte att jag skulle. För även om jag känner att jag har gått vidare så förstod jag ju att det skulle bli en annan sak när vi sågs. Men det krävdes inte mer än att se honom genom bilrutan för att mina tårar skulle börja spruta helt hejdlöst. Jag skämdes nästan för att jag inte kunde behärska mig, för som jag beter mig blir ju ingenting lättare för någon av oss. Men jag har väldigt lätt till tårar, och ibland måste man bara låta känslorna få utlopp. Och sedan vi skiljdes den gången så har jag faktiskt känt mig mycket lättare. För vi gick därifrån som vänner, och jag sumpade inte mötet helt med mina tårar, och jag tror verkligen att vi kommer att klara att vara vänner trots allas negativa inställning till det. Att förlora en kärlek behöver ju inte vara att förlora en vän. 

Sådana känslor.

Tankar om alltmöjligt Kommentera
Idag på jobbet fick jag en helt tokig Adrian-längtan helt plötsligt. Jag har haft väldigt många sådana sedan jag flyttade från Uppsala, vilket kanske inte är så konstigt, men under den senaste tiden har dom blivit allt färre och jag blev riktigt tagen av hur plötsligt och starkt längtan kan komma. Jag bara stod där på min line och jobbade som vanligt, och så såg jag hur en kille från kontoret kom in genom dörren i andra änden av hallen. För ett år sedan gick Adrian runt så där, for en tanke genom mitt huvud och så blev mitt bröst alldeles tungt så där som det blir när man känner en massa. Det är konstig hur sådana småsaker kan få alla minnen att rusa tillbaka. Annars har det faktiskt gått förvånadsvärt bra sedan vi gjorde slut, säkert mycket pågrund av att vi fortfarande har en bra relation till varandra och är vänner. På det sättet känner jag inte att jag har förlorat honom på samma sätt som jag förmodligen skulle ha känt om vi varit ovänner. Men jag antar att det är normalt att känna saknad efter någon som man varit så nära, även om man inte längre är kära. När jag tänker på honom tror jag inte att min inställning till honom förändras knappt alls. Jag tycker lika mycket om honom nu som jag gjorde förut, men på ett annat sätt. Vi pratar ju inte så mycket, för det skulle göra det svårare att gå vidare, men jag känner ändå att han finns där. Vi sågs en gång när han var och hälsade på sina föräldrar för några veckor sedan. Det kändes som att det behövdes. Jag stod på jobbet innan och peppade mig själv till att vara stark och inte bryta ihop som jag misstänkte att jag skulle. För även om jag känner att jag har gått vidare så förstod jag ju att det skulle bli en annan sak när vi sågs. Men det krävdes inte mer än att se honom genom bilrutan för att mina tårar skulle börja spruta helt hejdlöst. Jag skämdes nästan för att jag inte kunde behärska mig, för som jag beter mig blir ju ingenting lättare för någon av oss. Men jag har väldigt lätt till tårar, och ibland måste man bara låta känslorna få utlopp. Och sedan vi skiljdes den gången så har jag faktiskt känt mig mycket lättare. För vi gick därifrån som vänner, och jag sumpade inte mötet helt med mina tårar, och jag tror verkligen att vi kommer att klara att vara vänner trots allas negativa inställning till det. Att förlora en kärlek behöver ju inte vara att förlora en vän.