Nu har jag varit i Ornunga i två veckor, och tänk att jag har haft så mycket att göra att jag varken haft tid eller motivation till att skriva av mig här. Jag har umgåtts mycket och väl med hela tjocka familjen, jag har fått mina helt fabulösa hästar och jag har börjat jobba. För att avverka det tråkiga först så börjar jag med jobbet. Jag ska alltså tillbringa 9 veckor av mitt sommarlov på mer eller mindre hela Vårgårdas försörjare- Autoliv. Där ska jag jobba på den nya avdelningen Autoliv electronics med att göra radar, och därmed förhindra att folk krockar. Tänk vilken press. Som tur var kan jag med lättnad säga efter fyra dagars jobb att det inte verkar alltför svårt. Det jobbigaste av allt är att stå upp hela dagen, speciellt för en stackars student som jag som är van att sitta på rumpan hela dagarna i föreläsningssalarna. Och att man måste ha på sig en lång specialtillverkad rock som ska förhindra statisk elektricitet över de ordinarie arbetskläderna, vilket troligtvis kommer att bli min död under varma sommardagar. 
Till det som är bra mycket roligare- mina hästar! Jag har alltså lånat hem två hästar för att sysselsätta mig själv under sommaren. En svart- Magda, och en skimmel- Billan. Båda två är pensionerade travare och på ett eller annat vis avkommor till den gamla kraken (och ack så underbara) Jetta som jag haft fri tillgång till under mer eller mindre hela min tonårstid. Och om ni bara visste hur glad jag är att saker löste sig så bra. Hästarna står i ett stall i byn, nära där jag ridit tidigare, vilket är väldigt skönt eftersom jag kan skogarna runt omkring där ut och innan. Familjen som bor där gjode sig av med sina hästar förra sommaren, och jag är vansinnigt tacksam för att dom låter mig ha mina där, eftersom Ornunga består av allt för få hästmänniskor och andra lösningar hade varit svåra att finna. Sex kilometer är det nog dit, och en rejäl uppförsbacke åt varje håll, men eftersom jag annars är väldigt duktig på att lata mig när jag är i Ornunga så behöver jag motionen. Nu fattas bara att jag ska få något syskon eller någon kompis tillräckligt duktig för att kunna rida ordentligt. Mysiga turer i skritt har nog sin charm, men jag tycker mycket om fart också.
 
 
 
 
 

Sommartider.

Det ljuva livet Kommentera
Nu har jag varit i Ornunga i två veckor, och tänk att jag har haft så mycket att göra att jag varken haft tid eller motivation till att skriva av mig här. Jag har umgåtts mycket och väl med hela tjocka familjen, jag har fått mina helt fabulösa hästar och jag har börjat jobba. För att avverka det tråkiga först så börjar jag med jobbet. Jag ska alltså tillbringa 9 veckor av mitt sommarlov på mer eller mindre hela Vårgårdas försörjare- Autoliv. Där ska jag jobba på den nya avdelningen Autoliv electronics med att göra radar, och därmed förhindra att folk krockar. Tänk vilken press. Som tur var kan jag med lättnad säga efter fyra dagars jobb att det inte verkar alltför svårt. Det jobbigaste av allt är att stå upp hela dagen, speciellt för en stackars student som jag som är van att sitta på rumpan hela dagarna i föreläsningssalarna. Och att man måste ha på sig en lång specialtillverkad rock som ska förhindra statisk elektricitet över de ordinarie arbetskläderna, vilket troligtvis kommer att bli min död under varma sommardagar. 
Till det som är bra mycket roligare- mina hästar! Jag har alltså lånat hem två hästar för att sysselsätta mig själv under sommaren. En svart- Magda, och en skimmel- Billan. Båda två är pensionerade travare och på ett eller annat vis avkommor till den gamla kraken (och ack så underbara) Jetta som jag haft fri tillgång till under mer eller mindre hela min tonårstid. Och om ni bara visste hur glad jag är att saker löste sig så bra. Hästarna står i ett stall i byn, nära där jag ridit tidigare, vilket är väldigt skönt eftersom jag kan skogarna runt omkring där ut och innan. Familjen som bor där gjode sig av med sina hästar förra sommaren, och jag är vansinnigt tacksam för att dom låter mig ha mina där, eftersom Ornunga består av allt för få hästmänniskor och andra lösningar hade varit svåra att finna. Sex kilometer är det nog dit, och en rejäl uppförsbacke åt varje håll, men eftersom jag annars är väldigt duktig på att lata mig när jag är i Ornunga så behöver jag motionen. Nu fattas bara att jag ska få något syskon eller någon kompis tillräckligt duktig för att kunna rida ordentligt. Mysiga turer i skritt har nog sin charm, men jag tycker mycket om fart också.