Ack, är det inte konstigt, att när jag var liten drömde jag om att få bada i ett sådant bad som Lotta på bråkmakargatan gör. Ett sådant med så mycket skum att man helt kunde gömma sig under det. Jag fick aldrig något sådant, för vår kran var alldeles för mesig och vattnet rann för långsamt för att det skulle skumma sig. Men nu, helt utan intention, lyckas jag åstadkomma just ett sånt bad varje gång jag ska bada. Nu liksom! Jaja, jag får väl vara glad att jag tillslut fick uppleva det. Sådär tjugo år senare.
