Alltså safari. Jag tror nästan jag är i himlen. Vi åkte ut klockan 5 på morgonen medan det fortfarande var becksvart. Sedan åkte vi omkring med strålkastare och försökte se de rovdjur som är aktiva på natten. Det var fortfarande runt 25 grader varmt och vi kunde stå i terrängbilen med håret flygande och bara njuta. Rovdjuren gömde sig i mörkret, men diverse bytesdjur visade sig bland buskarna. Efter en stund stannade vi bilarna och gick ut. Vår guide sa åt oss att blunda och lyssna efter vilka ljud som hördes. Det var häftigt, att stå där i mörkret mitt i bushen, och höra alla ljuden runt om. Det kändes väldigt tryggt då, men tanken på att bli kvarlämnad ensam... Usch fy.
Vi kom fram till den riktiga savannen lagom tills att det blev ljust. Och wow. Det spelar ingen roll hur många gånger jag sett naturbilder från liknande miljöer, det är något helt obeskrivligt att se det i verkligheten. Vårt mål var att spåra upp en lejonhona de satt halsband på och som en annan grupp lyckats se igår. Tyvärr visade det sig, då vi äntligen fått signal, att hon befann sig långt in i den allra busigaste delen av savannen, dit bilarna inte kunde komma. Det var ledsamt, men glada som vi var över alla andra djur vi fått se så hängde vi ingen läpp ändå. Och då, när vi slutat leta, vad fick en av massajerna syn på om inte två andra lejon. Vi visste att det fanns andra lejon i närheten, för vi hade hört dem vokalisera, men vilken mäktig känsla alltså, att verkligen se dem. Det här stället, Magadi, har väldigt lite turism och därför är djuren ganska skygga och lejonen flydde väldigt snabbt från oss. Men det var något härligt med det också, det kändes ännu mer på riktigt då. På vägen hem stod vi upp och spanade medan bilen fullkomligt flög fram och jag kände mig mer levande än någonsin. Det här kan nog ha varit det hittills bästa jag varit med om.
