Innan vi lämnade Ol Pejeta tog Jens med oss till en av de stora boskapsuppfödarna som är stationerade i parken. Jag minns inte säkert, men jag tror de hade ca 3000 djur urspridda över området. Inte illa! Vi fick prata med föreståndaren och ställa en massa frågor, vara med på slakt och se när de sprutar djuren med insektsmedel. Fantastiskt intressant tyckte jag! Jag blev glatt överraskad över att se att slakten faktiskt inte skiljde sig speciellt mycket från i Sverige. Alltså när det gäller just avlivningen. På sätt och vis var den nästan skonsammare här än hemma. Men tyvärr så sticker det här slakteriet nog ut ganska mycket från andra mindre slakteriet i Kenya. Dessutom var allt annat kalabalik. Hygien, smittskydd och annat rörande livsmedelssäkerhet hade verkligen stora brister. För att inte tala om hur arbetsförhållandena för de som arbetade där såg ut! Ingenting var maskinstyrt. Han som avlivade djuren var hela tiden millimeter från att få djuren över sig när de föll ihop. De fick sedan själva dra djuret mellan stationerna och hänga upp dem, och slaktkroppen delades med en vanlig handsåg! Lite annorlunda från i Sverige där allt är automatisk, alla stationer är höj-och sänkbara och delningen av slaktkroppen gör med en enorm eldriven såg som hänger i taket och hanteras av en människa somstår på en hiss och alltså inte ens behöver lyfta sågen. Men så är ju arbetsförhållandena i Kenya alltmänt ganska mycket sämre än i Sverige.
Besprutningen av djuren var också spännande att se. Jag har inte ens reflekterat över att det behövs, men har insett hur viktigt det är. Utan medlet får djuren enorma mängder fästingar och sjukdomar som East Coast fever kan etableras och slå ut stora delar av populationen. Djuren i den här parken sprutades en gång i veckan. Tydligen orsakar närheten med giraffer ett så högt smittryck att det är nödvändigt att spruta så ofta. Så mycket utmaningar!
Djuren gick nästan helt självmant in genom stationen och verkade inte bry sig avsevärt.
